Några minnesregler för katakana

Då och då ger jag mig på att öva på katakana och hiragana. Det är jag nog inte ensam om, och i princip ska det ju inte vara så svårt. Jag är medveten om att det bästa sättet att lära sig läsa ett nytt skriftsystem är att läsa ord man kan, om och om igen, tills det sitter i ryggmärgen. Det förutsätter förstås att man redan kan orden i språket, och det har man sällan tålamod till som vuxen. Man vill kunna läsa från början.

Så även om det bästa sättet inte är att aktivt analysera tecknen, för det har man egentligen inte tid med om man vill kunna läsa flytande, kan det trots allt vara bra att ha medvetna minnesregler, särskilt för tecken som är väldigt lika. Jag tänker då framför allt på ツ och シ, ソ och ン, samt ム och マ. Dessa sitter verkligen inte i ryggmärgen.

Nyligen gick jag igenom Remembering the Kana (av James W. Heisig, med flera), och kom med dess hjälp på minnesregler för dessa teckenpar, baserat på likheter med motsvarigheterna i hiragana, framförallt när det gäller ordningen och riktningarna på strecken. Jag tänkte jag skulle dela med mig av dem här.

Så låt oss börja med de två katakana-tecknen ツ (tsu) och シ (shi):

Deras motsvarigheter i hiragana är つ respektive し, vilka onekligen är lättare att hålla isär. Skrapar man lite på ytan så visar det sig dock att likheten mellan ツ och シ är, ja, ytlig.

Både ツ och つ är förenklingar av ett och samma tecken 川. Skrivordningen för strecken i detta tecken är föga förvånande från vänster till höger, uppifrån och ner. Det som är anmärkningsvärt är att detta även gäller för ツ och つ:

Med detta i åtanke gäller det bara att komma ihåg att つ uttalas tsu, och att つ är ett sätt att skriva ツ i ett enda svep.

På samma sätt är シ och し förenklingar av ett och samma tecken 之, vilket med lite god vilja syns i skrivordningen även där:

Och på samma sätt kan man tänka sig し som ett シ skrivet i ett enda svep. Kommer man bara i håg att し uttalas shi så får man uttalet av シ på köpet.


Nu till ソ (so) och ン (n), vars hiragana är そ respektive ん:

Till utseendet ser ソ och ン ut som ツ och シ, fast med ett kort streck i vänstra hörnet istället för två. Denna visuella likhet är dock ett villospår, åtminstone när det gäller tecknens ursprung och funktion, utan kommer sannolikt mer från en strävan efter typografisk enhetlighet. Däremot kan man på samma sätt använda streckens ordning som minnesregel för att komma ihåg vilken som är vilken.

Både ソ och ツ har rakare korta streck i vänstra hörnet, och det undre strecket går uppifrån och ner, till skillnad från ン och シ, där det undre strecket går nerifrån och upp. Men hur kan då man koppla ソ till そ och ン till ん?

Ursprunget till både ソ och そ är tecknet 曽. Antalet streck är kraftigt reducerat, så riktigt så enkelt som var fallet med ツ och つ är det inte, men man ser ändå att そ består av en övre del och en undre del staplade på varandra, på samma sätt som i 曽. Katakana-tecknet ソ är sedan egentligen bara den övre delen av そ, där den första översta linjen inte bundits samman med det nedåtgående svepet. Det första lilla strecket är då möjligtvis ursprungligen ett av det två strecken överst på 曽. Om man placerar de tre tecknen på varandra syns detta kanske tydligast:

Streckens skrivordning faller sig på så sätt naturligt. Nu gäller det bara att komma ihåg att そ uttalas so.

När det gäller ン och ん, som egentligen inte har något gemensamt ursprung, är det enklast att bara titta på streckens skrivordning och riktning, och återigen tänka sig hiragana-tecknet som katakana-tecknet skrivet i ett svep (även om detta egentligen inte är sant):

Här underlättar det dessutom att ん liknar ett kursivt n för att komma ihåg uttalet.


Det här får räcka för tillfället. I nästa inlägg fortsätter jag med ム och マ.