Instabilt obetonat O

Som jag nämnde i mitt föregående inlägg använder svensk stavning bokstaven O för både o-ljud och å-ljud.

I synnerhet används bokstaven O för å-ljud när det handlar om lånord, sannolikt för att å-ljuden motsvarar det latinska uttalet av bokstaven O.

Exempel på detta är:

doktor

atom

kontroll

symbol

Denna hypotes faller dock rätt snabbt, särskilt när det kommer ett obetonat O, som då nästan konsekvent uttalas med o-ljud:

hypotes

total

bravo

polis

När det gäller mitt eget uttal verkar detta stämma även för

logik

prototyp

ekologi

kolik

Lexin håller inte med, och uttalar dessa med å-ljud i sina inspelningar. Olika uttalsvarianter kan man acceptera, visst, men här händer något intressantare:

Om jag byter ut mina o-ljud mot å-ljud, så som i Lexins inspelningar, så känns det inte så konstigt. Nästan som att det inte gör så stor skillnad. Är det kanske inte så stor skillnad?

När jag går igenom ord av den här typen så blir jag plötsligt osäker på hur jag egentligen uttalar det. Detta i jämförelse med ord som tråna och trona, där jag inte känner någon som helst tvekan mellan å-ljud och o-ljud. Däremot känns o-ljuden i ekologi känns på något sätt instabila.

Är det så att svenska har vokalreducering, så att ett O går från ett å-ljud till ett o-ljud när det är obetonat? Kan det del av anledningen till att användningen av bokstaven O är så inkonsekvent?

Bokstaven O och dess uttal

Ett av de snårigaste områdena i svensk stavning tycker jag är bokstaven O. Det mesta annat känns antingen fullständigt logiskt eller åtminstone acceptabelt, men när det kommer till bokstaven O så blir det snabbt komplicerat.

Vad är det då som är så konstigt?

För det första motsvarar bokstaven inte det "latinska" uttalet, till skillnad från de flesta andra språk. Om någon som inte inte kan någon svenska ska gissa hur tro uttalas utifrån hur det stavas, så kommer personen med största sannolikhet gissa att det uttalas trå. På samma sätt skulle denna person säkerligen gissa att tro skrivs tru. Är det kanske resultatet av en vokalförskjutning? Det är hur som helst lite konstigt.

Detta hade dock varit acceptabelt om det inte var så att användingen av bokstaven O faktiskt har överlapp med bokstaven Å, vilket bara gör det hela värre. Vad jag menar med överlapp är att varje bokstav har sitt eget uttal, inklusive O, men O uttalas ofta som Å. Till exempel i orden ofta och som. Och och. Varför kan inte O hålla sig till o-uttalet, som ju är dess eget uttal? Hade det inte varit så, hade det räckt att säga att ett svenskt O uttalas som ett latinskt U, och ett svenskt Å som ett latinskt O.

Det konstigaste, slutligen, är att det finns relativt få ord med kort o i grundformen. De flesta korta o-ljud verkar förekomma i perfekt- och preteritumformer. I övriga fall när bokstaven O används för en kort vokal är denna nästan alltid kort å. Hur kommer detta sig? Det är nästan som att det korta o-ljudet inte är ett fullvärdigt fonem i svenskan. Om jag känner efter i min språkkänsla känns det lite så, faktiskt. Är detta del av anledningen till att O används för att skriva å-ljudet?

För att göra konstigheten tydlig, kan man gå igenom uttalen för ett antal minimala par för korta och långa vokaler, och försöka hålla sig till grundformerna:

hat	hatt
hut	hutt
håla	hålla
vila	villa
flyta	flytta
häl	häll
för	förr

Försöker man sedan komma på ett liknande par för O, så är det antingen med en perfekt- eller preteritumform, som exempelvis bot och bott, eller så är det korta faktiskt ett kort å-ljud, som exempelvis mosa och mossa.

Kånstigt!