söndag 16 december 2018

Borg och gård

På svenska är en borg bara en borg, och inget annat. Fast så klart, med ortsnamn som Göteborg och Trelleborg får det medges att det känns som att det också betecknar en stad. Och en borgare är ursprungligen någon som bor i en stad, till skillnad från bönderna på landsbygden. Så skulle jag tro att man som svensktalande resonerar. Och så är det.

Även om grundordet borg, både i betydelsen borg och befäst stad funnits med sedan fornsvenskan, så kommer avledningarna så som borgare, medborgare, borgerlig och borgmästare från tyskan. På tyska råder för övrigt samma situation, där Burg ensamt huvudsakligen är en befästning, medan avledningarna har mer med städer att göra.

På franska har framförallt stadsmeningen lånats in, med ordet bourg. Därifrån har även engelskan fått sitt bourgeois, som uppenbarligen är franska. Fast då egentligen tyska. Men det var inte dit jag ville komma.

Bilden ovan är på Bratislava slott, eller Bratislavský hrad på slovakiska. Det tog mig ett tag att inse detta, men h-ljudet på tjeckoslovakiska (om man nu får kalla det så) motsvaras av ett g-ljud i de andra slaviska språken. Detta innebär att hrad motsvaras av grad, vilket i dessa språk (till skillnad från slovakiska) ofta betyder stad, och känns igen i ortsnamn som Belgrad, Volgograd, och Leningrad (som numera har ett Burg-namn istället). Så återigen har vi borg och stad, med varierande dragning till det ena eller till det andra beroende på språk.

Fast grad och borg är inte etymologiskt besläktade. Däremot är grad besläktat med gård, yardgarden, och hortus, alla med ursprungsbetydelsen inhägnat område.

Och då har vi ju fornsvenska ortsnamn som Miklagård, där gård mer har betydelsen stad. Så det finns paralleller även där.

Kanske är det en logisk beydelseutvidgning, med inhägnader och befästningar som blir till städer, eller så kanske det kom som översättningslån. I vilket fall som helst tycker jag att likheterna är intressanta.

lördag 3 december 2016

Turkiska ord i förortssvenska

På sistone har jag har lyssnat en hel del på ny svensk rapp, i ett försök att hålla mig à jour med vad som händer språkligt i de svenska förorterna.

Språk är som bekant viktiga identitetsbärare. De ord man använder visar grupptillhörighet, och därför är det självklart viktigt för förortsungdomar att ligga steget före svennarna genom att ständigt låna in nya ord från framförallt invandrarspråk. Det är inget förvånande.

Det jag förvånades över var däremot hur mycket turkiska ord som används i texterna. Förvånande, för jag har inte fått uppfattningen att turkiska är speciellt utbrett bland svenska invandrare. Varför denna turkiska dominans över andra invandrarspråk? Och hur länge har det här hållt på?

Låt mig förtydliga. Det är alltså inte fråga om att turkar rappar på en blandning av turkiska och svenska, utan att ett antal turkiska ord blivit del av förortssvenskan och används av alla, oavsett ursprung. Det är dessutom tydligt att användarna inte kan någon turkiska bortom dessa etablerade ord, vilket gör det hela ännu mer intressant. Orden byter lätt ordklass och syntaktiska roller, på ett sätt som jag har svårt att tro att turkisktalande skulle tillåta.

Utöver de turkiska orden så kodväxlas det med engelska i nästan alla låtar, i antingen meningsfragment eller utrop, men det är så att säga på en annan nivå, där språket behärskas till fullo, och de båda språken samverkar parallellt. Jag skulle dock tro att den sortens kodväxling förkommer mer inom ramen för rapptexter än i verkliga livet, men jag kan ha fel. Det är ju inte precis så att jag lever i orten.

Nu till listan. Ordnat efter förekomst (vanligaste orden först) har jag observerat:

Turkisk stavningBetydelseExempelKommentar
parapengarjaga paraMöjligen kan utbredningen förklaras av att ordet även används i serbokroatiska och albanska, framförallt informellt. Intressant är också det fasta uttrycket para finns, som däremot verkar vara en direktöversättning av den väldigt turkiska strukturen para var.
aynapolisayna stoppar min billaKommer egentligen från aynasız (utan spegel). Inte säker på att kortformen ayna (som då bara betyder spegel) används på turkiska.
kıztjejhaffa guzzInlånet måste ha kommit muntligen, och den turkiska vokalen ı har då blivit svenskt kort u, som den faktiskt ligger uttalsmässigt närmast.
çokmycketverkar çok dumSvårt att stava på svenska, i och med att det svenska tje-ljudet allofont kan uttalas som en affrikata, så stavningen tjock räcker inte för att markera att affrikatan i det här fallet är obligatorisk. Intressant avvikelse från det svenska konsonantsystemet alltså.
arababili din arabaAnvänds även på arabiska och persiska, men bara i betydelsen vagn.
benimjagbenim har ringt till sin backupPå turkiska är benim genitiv av ben, men på svenska används det i alla lägen, även i nominativ och ackusativ.
baktitta, kolla inmen nu dom bakkBetydelsen verkar vara att se på någon med respekt eller avundsjuka. På turkiska betyder bakmak bara att titta, i den mest grundläggande betydelsen. Formen bak är imperativ i singular. Stavas ofta bakk på svenska, antagligen för att särskilja det från bak och back.
gitsticka, dragittar från planetenDet turkiska ordet gitmek är det grundläggande verbet motsvarande to go. Intressant i det här exemplet är att verbet böjts, till skillnad från användningen av bak, som inte verkar böjas som en svenskt verb.
gittibortajag är helt gittiDen turkiska imperfektformen av verbet gitmek används här som en översättning av det engelska gone, i betydelsen borta. Lexikalisk akrobatik!
bebekbarn, litengrabben sjutton, en bebekAnvänds ofta för att prata om "när jag var liten", men betydelsen på turkiska är verkligen spädbarn.
deligalenhon gör mig delliMestadels i positiv betydelse, till skillnad från på turkiska.
annemammasvär på anneEtt ovanligt fall av ett urturkiskt ord med brott mot vokalharmonin. I delar av Turkiet används även den vokalharmoniska formen anna.

Utöver dessa kan nämnas gränsfallen tamam (okej) och yani (så, alltså), som likaväl kan vara från arabiska som via turkiska.

söndag 10 april 2016

Instabilt obetonat O

Som jag nämnde i mitt föregående inlägg använder svensk stavning bokstaven O för både o-ljud och å-ljud.

I synnerhet används bokstaven O för å-ljud när det handlar om lånord, sannolikt för att å-ljuden motsvarar det latinska uttalet av bokstaven O.

Exempel på detta är:

doktor
atom
kontroll
symbol

Denna hypotes faller dock rätt snabbt, särskilt när det kommer ett obetonat O, som då nästan konsekvent uttalas med o-ljud:

hypotes
total
bravo
polis

När det gäller mitt eget uttal verkar detta stämma även för

logik
prototyp
ekologi
kolik

Lexin håller inte med, och uttalar dessa med å-ljud i sina inspelningar. Olika uttalsvarianter kan man acceptera, visst, men här händer något intressantare:

Om jag byter ut mina o-ljud mot å-ljud, så som i Lexins inspelningar, så känns det inte så konstigt. Nästan som att det inte gör så stor skillnad. Är det kanske inte så stor skillnad?

När jag går igenom ord av den här typen så blir jag plötsligt osäker på hur jag egentligen uttalar det. Detta i jämförelse med ord som tråna och trona, där jag inte känner någon som helst tvekan mellan å-ljud och o-ljud. Däremot känns o-ljuden i ekologi känns på något sätt instabila.

Är det så att svenska har vokalreducering, så att ett O går från ett å-ljud till ett o-ljud när det är obetonat? Kan det del av anledningen till att användningen av bokstaven O är så inkonsekvent?

lördag 9 april 2016

Bokstaven O och dess uttal

Ett av de snårigaste områdena i svensk stavning tycker jag är bokstaven O. Det mesta annat känns antingen fullständigt logiskt eller åtminstone acceptabelt, men när det kommer till bokstaven O så blir det snabbt komplicerat.

Vad är det då som är så konstigt?

För det första motsvarar bokstaven inte det "latinska" uttalet, till skillnad från de flesta andra språk. Om någon som inte inte kan någon svenska ska gissa hur tro uttalas utifrån hur det stavas, så kommer personen med största sannolikhet gissa att det uttalas trå. På samma sätt skulle denna person säkerligen gissa att tro skrivs tru. Är det kanske resultatet av en vokalförskjutning? Det är hur som helst lite konstigt.

Detta hade dock varit acceptabelt om det inte var så att användingen av bokstaven O faktiskt har överlapp med bokstaven Å, vilket bara gör det hela värre. Vad jag menar med överlapp är att varje bokstav har sitt eget uttal, inklusive O, men O uttalas ofta som Å. Till exempel i orden ofta och som. Och och. Varför kan inte O hålla sig till o-uttalet, som ju är dess eget uttal? Hade det inte varit så, hade det räckt att säga att ett svenskt O uttalas som ett latinskt U, och ett svenskt Å som ett latinskt O.

Det konstigaste, slutligen, är att det finns relativt få ord med kort o i grundformen. De flesta korta o-ljud verkar förekomma i perfekt- och preteritumformer. I övriga fall när bokstaven O används för en kort vokal är denna nästan alltid kort å. Hur kommer detta sig? Det är nästan som att det korta o-ljudet inte är ett fullvärdigt fonem i svenskan. Om jag känner efter i min språkkänsla känns det lite så, faktiskt. Är detta del av anledningen till att O används för att skriva å-ljudet?


För att göra konstigheten tydlig, kan man gå igenom uttalen för ett antal minimala par för korta och långa vokaler, och försöka hålla sig till grundformerna:

hathatt
huthutt
hålahålla
vilavilla
flytaflytta
hälhäll
förförr

Försöker man sedan komma på ett liknande par för O, så är det antingen med en perfekt- eller preteritumform, som exempelvis bot och bott, eller så är det korta faktiskt ett kort å-ljud, som exempelvis mosa och mossa.

Kånstigt!

tisdag 3 mars 2015

Ordaccentens regelbundenhet

När man beskriver ordaccent i svenskan så brukar det nämnas ett antal minimala par, ofta klassikerna tomten och anden, samt att det har med att göra om grundformen är enstavig eller tvåstavig, men att det annars är relativt oförutsägbart. I läroböcker för svenskundervisning verkar det heller inte göras några försök till att bena upp något slags system. Kan det verkligen vara så godtyckligt?

Med mig själv som informant försökte jag komma på ett antal representativa ord i de öppna ordklasserna, och framför allt motexempel till varje ord. Oftast var det svårt att komma på motexempel, och till min förvåning fick jag fram ett antal tydliga mönster.

Den främsta insikten var att ordaccenten verkar vara huvudsakligen morfologiskt bestämd, och att det följer ordklassen. Till exempel tar plural av substantiv med enstavig grundform normalt sett accent 2, men inte om det är ett plural med omljud. Jämför natt/nätter (accent 1) och ätt/ätter (accent 2). Det känns verkligen som ordaccenten är del av morfologin.

För substantiv med tvåstavig grundform finns det ett stort antal undantag från huvudmönstret med accent 2 för alla former, där alla former istället tar accent 1. Rent instinktivt känns ord som bryter mot detta mönster som utländska eller finare ord, men det är klart att det inte går att ge någon generell regel. Det är nog här den stora svårigheten i att få rätt på ordaccenterna ligger om man inte har svenska som modersmål.

Till ord som tar accent 1 hör dessutom de som slutar på -el eller -er, utan att för den delen vara utländska. Regelbundenheten i detta är lite sämre hos ord på -el än -er.

Alla tvåstaviga verbformer tar accent 2, utom presens för verb med -er. Inga undantag verkar finnas när det gäller verb. Inte heller adjektiv verkar ha några undantag från mönstret att pluralformen tar accent 2. En bonusinsikt här var att adjektiv utan affix eller avledningar alltid är enstaviga i sin grundform.

Här är min uppställning i PDF-format:


ordaccent.pdf

söndag 1 februari 2015

Ei saa peittää

Om man som svensk kan en mening på finska så är det oftast Ei saa peittää — får ej övertäckas.

Jag började ge mig på finska verbböjningar häromdagen, och kom att tänka på att jag inte vet vad Ei saa peittää egentligen består av för verb, och vilka former de står i. Så jag kollade upp det.

Man kan säga att det består av tre verb, eftersom negering på finska görs med ett slags modalverb. I tredje person presens är det ei. Det verkar inte finnas någon etymologisk koppling med svenskans ej, trots att dom uttalas i stort sett likadant och har nästintill samma funktion. Kan det ha funnits någon slags dragkraft från det ena språket till det andra, trots avsaknaden av släktskap? Kan det verkligen vara ett sammanträffande?

Verbet som negeras följer därpå, och står i en form som kan kallas grund- eller rotform. Infinitiv är det inte riktigt. I det här fallet är det saa, vars infinitiv är saada och betyder att få. Intressant är att de två verben båda täcker betydelserna att ta emot och att ha tillåtelse. Återigen, är det ett sammanträffande?

Meningen saknar subjekt på både finska och svenska. På svenska står verbet övertäckas i passiv form, och har elementet som underförstått subjekt. På finska verkar inte verbformen peittää vara passiv. Verbet betyder helt enkelt att övertäcka, och står i infinitiv. Är det underförstådda subjektet något i stil med man? Det skulle i så fall ge den direkta översättningen Man får ej övertäcka.

På finska är det till skillnad från svenska vanligt att inte sätta ut subjektet, men jag frågar mig om det även är vanligt att inte sätta ut objektet. För att visst finns det ett underförstått objekt i den finska meningen?

söndag 21 december 2014

Svenskans förkärlek för Ä

Så vitt jag vet har det på svenska aldrig funnits någon uttalsskillnad mellan kort e och kort ä, som till exempel mellan enda och ända. Åtminstone inte i standardspråket, och framför allt inte som dessutom avspeglas i stavningen.

Jag menar alltså att det inte rör sig om ett uttalssammanfall, som till exempel i fallet rösta och rusta för vissa talare, utan en rent ortografisk särskillnad, som funnits med i den moderna svenska stavningen från första början. Om man nu kan säga att en sådan början har funnits.

Skillnaden mellan långt e och långt ä (som i meta och mäta) är i modern standardsvenska väl etablerad, och har inte med det jag vill komma till att göra.

Det jag vill komma till är detta: Det verkar finnas en förkärlek för kort ä på svenska, och stavningen ger förtur för ä framför e.

Beslutsträdet för valet mellan ä och e verkar vara:
  • Om det är en avledd form där grundformen har långt e, stava med e.
    Exempel: ledd (perfekt particip av leda), sett (supinum av se), hett (neutrum av het)
  • I prefix och suffix, stava med e.
    Exempel: beslut, slutet
  • Om det finns två ord som uttalas likadant, men med uppenbart olika betydelse, stava det ena med ä och det andra med e. I synnerhet om ett av de två orden är ett funktionsord (eller i alla fall del av en någorlunda sluten ordklass), så stava det med e, och det andra med ä.
    Exempel: enda och ända, ett och ätt
  • I lånord, stava med e.
    Exempel: fest, prefix, ekonomi
  • I de flesta andra fall, stava med ä.
Det blir trots allt väldigt många ä.

Varför är det så här? Jag har inte hittat någon information om detta någonstans, men min första tanke var att det skulle kunna vara för att särskilja sig från danska och tyska.

Om man jämför detta med hur det verkar fungera på tyska, så är tyskans lista betydligt kortare, och går i riktning mot e snarare än ä:
  • Om omljud av a, stava med ä.
    Exempel: Männer, mächtig
  • Om lånord från latin med æ, stava med ä.
    Exempel: Präsident
  • I alla andra fall, stava med e.
Svenskan delar principen om omljud med tyskan, fastän inte på samma uteslutande sätt. Svenskan använder kort ä mycket mer än tyskan, vilket märks tydligast med besläktade ord. Som släkt och Geschlecht, för att ta ett exempel.

Det systematiska fullbordandet av företrädet för ä på svenska verkar ha kommit under slutet av 1800-talet, av Svenska Akademiens ordlista att döma:

  1874 års utgåva: sjette, lemna
  1889 års utgåva: sjette, lemna l. lämna
  1900 års utgåva: sjette se sjätte, lämna äfv. lemna
  1923 års utgåva: sjätte, lemna se lämna
  1954 års utgåva: sjätte, lämna

Det enda motexemplet jag kan komma på är Helsingborg, som tidigare ofta stavades Hälsingborg. fram till någon gång på 1900-talets första hälft.

Det som förvånar mig mest är att man valde att gå mot ä istället för e, som för mig känns som en mer grundläggande bokstav, om det nu var enkelhet man eftersträvade. Det är möjligt att man valde ä i enlighet med uttalsprincipen (som var ett av ledorden i stavningsreformerna på den tiden, för att inte säga i alla stavningsreformer för den delen), och att uttalet av kort e/ä i standardsvenska ligger närmare långt ä än långt e. Kanske är det så änkelt?