Bokstaven O och dess uttal

Ett av de snårigaste områdena i svensk stavning tycker jag är bokstaven O. Det mesta annat känns antingen fullständigt logiskt eller åtminstone acceptabelt, men när det kommer till bokstaven O så blir det snabbt komplicerat.

Vad är det då som är så konstigt?

För det första motsvarar bokstaven inte det "latinska" uttalet, till skillnad från de flesta andra språk. Om någon som inte inte kan någon svenska ska gissa hur tro uttalas utifrån hur det stavas, så kommer personen med största sannolikhet gissa att det uttalas trå. På samma sätt skulle denna person säkerligen gissa att tro skrivs tru. Är det kanske resultatet av en vokalförskjutning? Det är hur som helst lite konstigt.

Detta hade dock varit acceptabelt om det inte var så att användingen av bokstaven O faktiskt har överlapp med bokstaven Å, vilket bara gör det hela värre. Vad jag menar med överlapp är att varje bokstav har sitt eget uttal, inklusive O, men O uttalas ofta som Å. Till exempel i orden ofta och som. Och och. Varför kan inte O hålla sig till o-uttalet, som ju är dess eget uttal? Hade det inte varit så, hade det räckt att säga att ett svenskt O uttalas som ett latinskt U, och ett svenskt Å som ett latinskt O.

Det konstigaste, slutligen, är att det finns relativt få ord med kort o i grundformen. De flesta korta o-ljud verkar förekomma i perfekt- och preteritumformer. I övriga fall när bokstaven O används för en kort vokal är denna nästan alltid kort å. Hur kommer detta sig? Det är nästan som att det korta o-ljudet inte är ett fullvärdigt fonem i svenskan. Om jag känner efter i min språkkänsla känns det lite så, faktiskt. Är detta del av anledningen till att O används för att skriva å-ljudet?

För att göra konstigheten tydlig, kan man gå igenom uttalen för ett antal minimala par för korta och långa vokaler, och försöka hålla sig till grundformerna:

hat	hatt
hut	hutt
håla	hålla
vila	villa
flyta	flytta
häl	häll
för	förr

Försöker man sedan komma på ett liknande par för O, så är det antingen med en perfekt- eller preteritumform, som exempelvis bot och bott, eller så är det korta faktiskt ett kort å-ljud, som exempelvis mosa och mossa.

Kånstigt!