Borg och gård

På svenska är en borg bara en borg, och inget annat. Fast så klart, med ortsnamn som Göteborg och Trelleborg får det medges att det känns som att det också betecknar en stad. Och en borgare är ursprungligen någon som bor i en stad, till skillnad från bönderna på landsbygden. Så skulle jag tro att man som svensktalande resonerar. Och så är det.

Även om grundordet borg, både i betydelsen borg och befäst stad funnits med sedan fornsvenskan, så kommer avledningarna så som borgare, medborgare, borgerlig och borgmästare från tyskan. På tyska råder för övrigt samma situation, där Burg ensamt huvudsakligen är en befästning, medan avledningarna har mer med städer att göra.

På franska har framförallt stadsmeningen lånats in, med ordet bourg. Därifrån har även engelskan fått sitt bourgeois, som uppenbarligen är franska. Fast då egentligen tyska. Men det var inte dit jag ville komma.

Bilden ovan är på Bratislava slott, eller Bratislavský hrad på slovakiska. Det tog mig ett tag att inse detta, men h-ljudet på tjeckoslovakiska (om man nu får kalla det så) motsvaras av ett g-ljud i de andra slaviska språken. Detta innebär att hrad motsvaras av grad, vilket i dessa språk (till skillnad från slovakiska) ofta betyder stad, och känns igen i ortsnamn som Belgrad, Volgograd, och Leningrad (som numera har ett Burg-namn istället). Så återigen har vi borg och stad, med varierande dragning till det ena eller till det andra beroende på språk.

Fast grad och borg är inte etymologiskt besläktade. Däremot är grad besläktat med gård, yard, garden, och hortus, alla med ursprungsbetydelsen inhägnat område.

Och då har vi ju fornsvenska ortsnamn som Miklagård, där gård mer har betydelsen stad. Så det finns paralleller även där.

Kanske är det en logisk beydelseutvidgning, med inhägnader och befästningar som blir till städer, eller så kanske det kom som översättningslån. I vilket fall som helst tycker jag att likheterna är intressanta.

Ordaccentens regelbundenhet

När man beskriver ordaccent i svenskan så brukar det nämnas ett antal minimala par, ofta klassikerna tomten och anden, samt att det har med att göra om grundformen är enstavig eller tvåstavig, men att det annars är relativt oförutsägbart. I läroböcker för svenskundervisning verkar det heller inte göras några försök till att bena upp något slags system. Kan det verkligen vara så godtyckligt?

Med mig själv som informant försökte jag komma på ett antal representativa ord i de öppna ordklasserna, och framför allt motexempel till varje ord. Oftast var det svårt att komma på motexempel, och till min förvåning fick jag fram ett antal tydliga mönster.

Den främsta insikten var att ordaccenten verkar vara huvudsakligen morfologiskt bestämd, och att det följer ordklassen. Till exempel tar plural av substantiv med enstavig grundform normalt sett accent 2, men inte om det är ett plural med omljud. Jämför natt/nätter (accent 1) och ätt/ätter (accent 2). Det känns verkligen som ordaccenten är del av morfologin.

För substantiv med tvåstavig grundform finns det ett stort antal undantag från huvudmönstret med accent 2 för alla former, där alla former istället tar accent 1. Rent instinktivt känns ord som bryter mot detta mönster som utländska eller finare ord, men det är klart att det inte går att ge någon generell regel. Det är nog här den stora svårigheten i att få rätt på ordaccenterna ligger om man inte har svenska som modersmål.

Till ord som tar accent 1 hör dessutom de som slutar på -el eller -er, utan att för den delen vara utländska. Regelbundenheten i detta är lite sämre hos ord på -el än -er.

Alla tvåstaviga verbformer tar accent 2, utom presens för verb med -er. Inga undantag verkar finnas när det gäller verb. Inte heller adjektiv verkar ha några undantag från mönstret att pluralformen tar accent 2. En bonusinsikt här var att adjektiv utan affix eller avledningar alltid är enstaviga i sin grundform.

Här är min uppställning i PDF-format:


ordaccent.pdf

Svenskans förkärlek för Ä

Så vitt jag vet har det på svenska aldrig funnits någon uttalsskillnad mellan kort e och kort ä, som till exempel mellan enda och ända. Åtminstone inte i standardspråket, och framför allt inte som dessutom avspeglas i stavningen.

Jag menar alltså att det inte rör sig om ett uttalssammanfall, som till exempel i fallet rösta och rusta för vissa talare, utan en rent ortografisk särskillnad, som funnits med i den moderna svenska stavningen från första början. Om man nu kan säga att en sådan början har funnits.

Skillnaden mellan långt e och långt ä (som i meta och mäta) är i modern standardsvenska väl etablerad, och har inte med det jag vill komma till att göra.

Det jag vill komma till är detta: Det verkar finnas en förkärlek för kort ä på svenska, och stavningen ger förtur för ä framför e.

Beslutsträdet för valet mellan ä och e verkar vara:

• Om det är en avledd form där grundformen har långt e, stava med e.
  Exempel: ledd (perfekt particip av leda), sett (supinum av se), hett (neutrum av het)
• I prefix och suffix, stava med e.
  Exempel: beslut, slutet
• Om det finns två ord som uttalas likadant, men med uppenbart olika betydelse, stava det ena med ä och det andra med e. I synnerhet om ett av de två orden är ett funktionsord (eller i alla fall del av en någorlunda sluten ordklass), så stava det med e, och det andra med ä.
  Exempel: enda och ända, ett och ätt
• I lånord, stava med e.
  Exempel: fest, prefix, ekonomi
• I de flesta andra fall, stava med ä.

Det blir trots allt väldigt många ä.

Varför är det så här? Jag har inte hittat någon information om detta någonstans, men min första tanke var att det skulle kunna vara för att särskilja sig från danska och tyska.

Om man jämför detta med hur det verkar fungera på tyska, så är tyskans lista betydligt kortare, och går i riktning mot e snarare än ä:

• Om omljud av a, stava med ä.
  Exempel: Männer, mächtig
• Om lånord från latin med æ, stava med ä.
  Exempel: Präsident
• I alla andra fall, stava med e.

Svenskan delar principen om omljud med tyskan, fastän inte på samma uteslutande sätt. Svenskan använder kort ä mycket mer än tyskan, vilket märks tydligast med besläktade ord. Som släkt och Geschlecht, för att ta ett exempel.

Det systematiska fullbordandet av företrädet för ä på svenska verkar ha kommit under slutet av 1800-talet, av Svenska Akademiens ordlista att döma:

  1874 års utgåva: sjette, lemna
  1889 års utgåva: sjette, lemna l. lämna
  1900 års utgåva: sjette se sjätte, lämna äfv. lemna
  1923 års utgåva: sjätte, lemna se lämna
  1954 års utgåva: sjätte, lämna

Det enda motexemplet jag kan komma på är Helsingborg, som tidigare ofta stavades Hälsingborg. fram till någon gång på 1900-talets första hälft.

Det som förvånar mig mest är att man valde att gå mot ä istället för e, som för mig känns som en mer grundläggande bokstav, om det nu var enkelhet man eftersträvade. Det är möjligt att man valde ä i enlighet med uttalsprincipen (som var ett av ledorden i stavningsreformerna på den tiden, för att inte säga i alla stavningsreformer för den delen), och att uttalet av kort e/ä i standardsvenska ligger närmare långt ä än långt e. Kanske är det så änkelt?