Turkiskans passiv och kausativ

Jag har lite svårt att hålla isär passiva och kausativa verbformer på turkiska. Båda får mitt huvud att snurra. Eller snurras mitt huvud, kanske?

Det ena problemet är rent logiskt, vilket som betyder vad. Det andra är mer morfologiskt, vilka ändelser man använder för de två. Så jag tänkte bena ut det lite här.


Till att börja med passiv, som är enklast, både morfologiskt och betydelsemässigt. Det motsvaras rätt väl av svenskans s-form.

att göra — yapmak
att göras — yapılmak

att hitta — bulmak
att hittas, att befinna sig — bulunmak

att stänga — kapamak
att stängas — kapanmak

Som exemplen ovan visar används två olika suffix, antingen -Il eller -(I)n. Efter konsonant används -Il, förrutom efter -l, kanske för att undvika upprepning. Efter vokal eller efter -l används istället -(I)n.

Utöver det finns det en oregelbunden form:

att förstå — anlamak
att förstås — anlaşılmak

Svenskans s-form har dock andra användningar, som på turkiska inte motsvaras av passivformen.

att se — görmek
att ses (att bli sedd) — görülmek
att ses (att träffas) — görüşmek

Ändelsen -(I)ş används för reciproka verb, det vill säga, när man gör något tillsammans eller med varandra. Så egentligen skulle man kunna säga att anlamak helt enkelt kräver reciprok form när det görs passivt, snarare än att det är morfologiskt oregelbundet.

Det finns även en reflexiv ändelse -(I)n, med denna enda form i alla lägen, som därför kan misstas för passivändelsen i många fall. Denna reflexivändelse motsvarar snarare franskans eller spanskans se-konstruktioner än svenskans s-form:

yıkamak — laver — att tvätta
yıkanmak — se laver — att tvätta sig

Så yıkanmak kan antingen betyda att man tvättar sig, eller att man tvättas av någon annan. Att säga att man tvättas av sig själv vore konstig svenska, men mer eller mindre förståeligt, så steget är kanske inte så långt från s-formen när allt kommer omkring.

Den passiva ändelsen är i egenskap av verbböjningsändelse produktiv, vilket innebär att alla transitiva verb kan göras passiva. Fast är det en böjningsform eller en avledningsform? Det spelar inte så stor roll.


När det gäller kausativ är det däremot lite svårare att avgöra om det är böjning eller avledning. När man säger att turkiska har väldigt få oregelbundenheter räknar man nog inte den här sortens verbavledningar. Men innan jag går in på böjningsformerna, vad innebär kausativ?

Kausativ är när man får någon att göra något, eller får något att hända.

att dö — ölmek
att få någon att dö, att döda — öldürmek

att veta — bilmek
att få någon att veta, att informera — bildirmek

Grundändelsen är -dIr, men efter -r eller vokal är används istället -t:

att förstå — anlamak
att få någon att förstå, att förklara — anlatmak

Subjektet är alltså den som får någon att förstå, till skillnad från ett passivt verb, där subjektet är det som förstås.

Det som gör det här lite snårigare är att ibland är det avledda verbet ett eget verb, som så att säga glidit bort betydelsemässigt. Tydliga exempel på detta är kalmak/kaldırmak och uymak/uydurmak, men även andra verb är lite i gråzonen mellan egna verb och produktiva avledningar.

Märk att om man gör ett verb dubbelt kausativt (att få någon att få någon annan att göra något) blir det aldrig samma ändelse två gånger i rad, utan antingen -dIr-t eller -t-tIr, på grund av r:et:

att få någon att förklara — anlattırmak

Här verkar det dock vara svårt att hålla reda på vem som gör vad, och betydelseskillnaden mellan kausativ och dubbelt kausativ verkar inte alltid riktigt upprätthållas.

Sedan var det det här med oregelbundenheterna. Precis som med de oregelbundna aoristformerna så handlar det om verb med enstaviga rötter. Dessa tar tre olika ändelser: -Ir, -Ar eller -It:

• Enstaviga rötter på framför allt -ş och -ç, men även ett antal andra konsonanter, tar -Ir:
  
  artmak — artırmak
  batmak — batırmak
  bitmek — bitirmek
  doğmak — doğurmak
  doymak — doyurmak
  düşmek — düşürmek
  geçmek — geçirmek
  göçmek — göçürmek
  içmek — içirmek
  kaçmak — kaçırmak
  pişmek — pişirmek
  şaşmak — şaşırmak
  taşmak — taşırmak
  uçmak — uçurmak
  
  
• Ett färre antal tar istället -Ar:
  
  çıkmak — çıkarmak
  gitmek — gitermek
  kopmak — koparmak
  onmak — onarmak
  
  
• Vissa rötter på -k tar -It:
  
  akmak — akıtmak
  sarkmak — sarkıtmak
  ürkmek — ürkütmek
  
  
• Slutligen kan görmek sägas ta -Ar, men med en rotförändring:
  
  görmek — göstermek
  
  

Självklart går det sedan även att kombinera passiv och kausativ, så att någon fås att göra någonting, till exempel:

kırmak — att gå sönder
kırdırmak — att ha sönder
kırdırılmak — att has sönder

Just det ja, från den underbara meningen på bilden:

öldürüldüğüm gün — dagen då jag dödades

De tretton verben, illustrerat

Turkiska är i allmänhet ett väldigt regelbundet språk. Ett av de få tillfällena då man måste lära sig en lista med oregelbundenheter utantill är när man vill böja ett verb i positiv aorist.

Det finns nämligen tretton verb med enstavig rot som tar -Ir (-ir, -ür, -ır, -ur, enligt vokalharmonin) snarare än -Ar (-ar, -er) i denna form:

almak	→	alır	att ta
bilmek	→	bilir	att veta
bulmak	→	bulur	att hitta
durmak	→	durur	att stanna
gelmek	→	gelir	att komma
görmek	→	görür	att se
kalmak	→	kalır	att stanna kvar
olmak	→	olur	att bli
ölmek	→	ölür	att dö
sanmak	→	sanır	att anta
vermek	→	verir	att ge
varmak	→	varır	att anlända
vurmak	→	vurur	att slå

Övriga verb med enstavig rot tar alltså -Ar istället, till exempel:

yapmak	→	yapar	att göra
gitmek	→	gider	att komma
duymak	→	duyar	att känna
koşmak	→	koşar	att springa

Verb med flerstavig rot tar -Ir, så man skulle kunna säga att de tretton verben istället uppför sig som om de hade en flerstavig rot.

Jag hade inte riktigt tänkt på det tidigare, men de tretton verben har vissa gemensamma egenskaper. Alla rötterna slutar på enbart tre konsonanter, -r, -l och -n, men även antalet inledande konsonanter är relativt begränsat.

Detta borde göra dem lättare att komma ihåg, tänkte jag, och med det följde tanken att jag skulle kunna göra en schematisk representation av det, med övergångar från första konsonanten till rotvokalen, och från rotvokalen till slutkonsonanten.

Så här blev resultatet:

Så mycket lättare att komma ihåg! Eller intressant att titta på, åtminstone. Och trevligt att ha en anledning att fräscha upp ens kunskaper i Graphviz.