Jag menar alltså att det inte rör sig om ett uttalssammanfall, som till exempel i fallet rösta och rusta för vissa talare, utan en rent ortografisk särskillnad, som funnits med i den moderna svenska stavningen från första början. Om man nu kan säga att en sådan början har funnits.
Skillnaden mellan långt e och långt ä (som i meta och mäta) är i modern standardsvenska väl etablerad, och har inte med det jag vill komma till att göra.
Det jag vill komma till är detta: Det verkar finnas en förkärlek för kort ä på svenska, och stavningen ger förtur för ä framför e.
Beslutsträdet för valet mellan ä och e verkar vara:
- Om det är en avledd form där grundformen har långt e, stava med e.
Exempel: ledd (perfekt particip av leda), sett (supinum av se), hett (neutrum av het) - I prefix och suffix, stava med e.
Exempel: beslut, slutet - Om det finns två ord som uttalas likadant, men med uppenbart olika betydelse, stava det ena med ä och det andra med e. I synnerhet om ett av de två orden är ett funktionsord (eller i alla fall del av en någorlunda sluten ordklass), så stava det med e, och det andra med ä.
Exempel: enda och ända, ett och ätt - I lånord, stava med e.
Exempel: fest, prefix, ekonomi - I de flesta andra fall, stava med ä.
Varför är det så här? Jag har inte hittat någon information om detta någonstans, men min första tanke var att det skulle kunna vara för att särskilja sig från danska och tyska.
- Om omljud av a, stava med ä.
Exempel: Männer, mächtig - Om lånord från latin med æ, stava med ä.
Exempel: Präsident - I alla andra fall, stava med e.
Svenskan delar principen om omljud med tyskan, fastän inte på samma uteslutande sätt. Svenskan använder kort ä mycket mer än tyskan, vilket märks tydligast med besläktade ord. Som släkt och Geschlecht, för att ta ett exempel.
1874 års utgåva: sjette, lemna
1889 års utgåva: sjette, lemna l. lämna
1900 års utgåva: sjette se sjätte, lämna äfv. lemna
1923 års utgåva: sjätte, lemna se lämna
1954 års utgåva: sjätte, lämna
Det enda motexemplet jag kan komma på är Helsingborg, som tidigare ofta stavades Hälsingborg. fram till någon gång på 1900-talets första hälft.
Det som förvånar mig mest är att man valde att gå mot ä istället för e, som för mig känns som en mer grundläggande bokstav, om det nu var enkelhet man eftersträvade. Det är möjligt att man valde ä i enlighet med uttalsprincipen (som var ett av ledorden i stavningsreformerna på den tiden, för att inte säga i alla stavningsreformer för den delen), och att uttalet av kort e/ä i standardsvenska ligger närmare långt ä än långt e. Kanske är det så änkelt?
