När man beskriver ordaccent i svenskan så brukar det nämnas ett antal minimala par, ofta klassikerna tomten och anden, samt att det har med att göra om grundformen är enstavig eller tvåstavig, men att det annars är relativt oförutsägbart. I läroböcker för svenskundervisning verkar det heller inte göras några försök till att bena upp något slags system. Kan det verkligen vara så godtyckligt?
Med mig själv som informant försökte jag komma på ett antal representativa ord i de öppna ordklasserna, och framför allt motexempel till varje ord. Oftast var det svårt att komma på motexempel, och till min förvåning fick jag fram ett antal tydliga mönster.
Den främsta insikten var att ordaccenten verkar vara huvudsakligen morfologiskt bestämd, och att det följer ordklassen. Till exempel tar plural av substantiv med enstavig grundform normalt sett accent 2, men inte om det är ett plural med omljud. Jämför natt/nätter (accent 1) och ätt/ätter (accent 2). Det känns verkligen som ordaccenten är del av morfologin.
För substantiv med tvåstavig grundform finns det ett stort antal undantag från huvudmönstret med accent 2 för alla former, där alla former istället tar accent 1. Rent instinktivt känns ord som bryter mot detta mönster som utländska eller finare ord, men det är klart att det inte går att ge någon generell regel. Det är nog här den stora svårigheten i att få rätt på ordaccenterna ligger om man inte har svenska som modersmål.
Till ord som tar accent 1 hör dessutom de som slutar på -el eller -er, utan att för den delen vara utländska. Regelbundenheten i detta är lite sämre hos ord på -el än -er.
Alla tvåstaviga verbformer tar accent 2, utom presens för verb med -er. Inga undantag verkar finnas när det gäller verb. Inte heller adjektiv verkar ha några undantag från mönstret att pluralformen tar accent 2. En bonusinsikt här var att adjektiv utan affix eller avledningar alltid är enstaviga i sin grundform.
Här är min uppställning i PDF-format:
ordaccent.pdf
tisdag 3 mars 2015
söndag 1 februari 2015
Ei saa peittää
Om man som svensk kan en mening på finska så är det oftast Ei saa peittää — får ej övertäckas.
Jag började ge mig på finska verbböjningar häromdagen, och kom att tänka på att jag inte vet vad Ei saa peittää egentligen består av för verb, och vilka former de står i. Så jag kollade upp det.
Man kan säga att det består av tre verb, eftersom negering på finska görs med ett slags modalverb. I tredje person presens är det ei. Det verkar inte finnas någon etymologisk koppling med svenskans ej, trots att dom uttalas i stort sett likadant och har nästintill samma funktion. Kan det ha funnits någon slags dragkraft från det ena språket till det andra, trots avsaknaden av släktskap? Kan det verkligen vara ett sammanträffande?
Verbet som negeras följer därpå, och står i en form som kan kallas grund- eller rotform. Infinitiv är det inte riktigt. I det här fallet är det saa, vars infinitiv är saada och betyder att få. Intressant är att de två verben båda täcker betydelserna att ta emot och att ha tillåtelse. Återigen, är det ett sammanträffande?
Meningen saknar subjekt på både finska och svenska. På svenska står verbet övertäckas i passiv form, och har elementet som underförstått subjekt. På finska verkar inte verbformen peittää vara passiv. Verbet betyder helt enkelt att övertäcka, och står i infinitiv. Är det underförstådda subjektet något i stil med man? Det skulle i så fall ge den direkta översättningen Man får ej övertäcka.
På finska är det till skillnad från svenska vanligt att inte sätta ut subjektet, men jag frågar mig om det även är vanligt att inte sätta ut objektet. För att visst finns det ett underförstått objekt i den finska meningen?
Jag började ge mig på finska verbböjningar häromdagen, och kom att tänka på att jag inte vet vad Ei saa peittää egentligen består av för verb, och vilka former de står i. Så jag kollade upp det.
Man kan säga att det består av tre verb, eftersom negering på finska görs med ett slags modalverb. I tredje person presens är det ei. Det verkar inte finnas någon etymologisk koppling med svenskans ej, trots att dom uttalas i stort sett likadant och har nästintill samma funktion. Kan det ha funnits någon slags dragkraft från det ena språket till det andra, trots avsaknaden av släktskap? Kan det verkligen vara ett sammanträffande?
Verbet som negeras följer därpå, och står i en form som kan kallas grund- eller rotform. Infinitiv är det inte riktigt. I det här fallet är det saa, vars infinitiv är saada och betyder att få. Intressant är att de två verben båda täcker betydelserna att ta emot och att ha tillåtelse. Återigen, är det ett sammanträffande?
Meningen saknar subjekt på både finska och svenska. På svenska står verbet övertäckas i passiv form, och har elementet som underförstått subjekt. På finska verkar inte verbformen peittää vara passiv. Verbet betyder helt enkelt att övertäcka, och står i infinitiv. Är det underförstådda subjektet något i stil med man? Det skulle i så fall ge den direkta översättningen Man får ej övertäcka.
På finska är det till skillnad från svenska vanligt att inte sätta ut subjektet, men jag frågar mig om det även är vanligt att inte sätta ut objektet. För att visst finns det ett underförstått objekt i den finska meningen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)