När man beskriver ordaccent i svenskan så brukar det nämnas ett antal minimala par, ofta klassikerna tomten och anden, samt att det har med att göra om grundformen är enstavig eller tvåstavig, men att det annars är relativt oförutsägbart. I läroböcker för svenskundervisning verkar det heller inte göras några försök till att bena upp något slags system. Kan det verkligen vara så godtyckligt?
Med mig själv som informant försökte jag komma på ett antal representativa ord i de öppna ordklasserna, och framför allt motexempel till varje ord. Oftast var det svårt att komma på motexempel, och till min förvåning fick jag fram ett antal tydliga mönster.
Den främsta insikten var att ordaccenten verkar vara huvudsakligen morfologiskt bestämd, och att det följer ordklassen. Till exempel tar plural av substantiv med enstavig grundform normalt sett accent 2, men inte om det är ett plural med omljud. Jämför natt/nätter (accent 1) och ätt/ätter (accent 2). Det känns verkligen som ordaccenten är del av morfologin.
För substantiv med tvåstavig grundform finns det ett stort antal undantag från huvudmönstret med accent 2 för alla former, där alla former istället tar accent 1. Rent instinktivt känns ord som bryter mot detta mönster som utländska eller finare ord, men det är klart att det inte går att ge någon generell regel. Det är nog här den stora svårigheten i att få rätt på ordaccenterna ligger om man inte har svenska som modersmål.
Till ord som tar accent 1 hör dessutom de som slutar på -el eller -er, utan att för den delen vara utländska. Regelbundenheten i detta är lite sämre hos ord på -el än -er.
Alla tvåstaviga verbformer tar accent 2, utom presens för verb med -er. Inga undantag verkar finnas när det gäller verb. Inte heller adjektiv verkar ha några undantag från mönstret att pluralformen tar accent 2. En bonusinsikt här var att adjektiv utan affix eller avledningar alltid är enstaviga i sin grundform.
Här är min uppställning i PDF-format:
ordaccent.pdf
