Turkiska ord i förortssvenska

På sistone har jag har lyssnat en hel del på ny svensk rapp, i ett försök att hålla mig à jour med vad som händer språkligt i de svenska förorterna.

Språk är som bekant viktiga identitetsbärare. De ord man använder visar grupptillhörighet, och därför är det självklart viktigt för förortsungdomar att ligga steget före svennarna genom att ständigt låna in nya ord från framförallt invandrarspråk. Det är inget förvånande.

Det jag förvånades över var däremot hur mycket turkiska ord som används i texterna. Förvånande, för jag har inte fått uppfattningen att turkiska är speciellt utbrett bland svenska invandrare. Varför denna turkiska dominans över andra invandrarspråk? Och hur länge har det här hållt på?

Låt mig förtydliga. Det är alltså inte fråga om att turkar rappar på en blandning av turkiska och svenska, utan att ett antal turkiska ord blivit del av förortssvenskan och används av alla, oavsett ursprung. Det är dessutom tydligt att användarna inte kan någon turkiska bortom dessa etablerade ord, vilket gör det hela ännu mer intressant. Orden byter lätt ordklass och syntaktiska roller, på ett sätt som jag har svårt att tro att turkisktalande skulle tillåta.

Utöver de turkiska orden så kodväxlas det med engelska i nästan alla låtar, i antingen meningsfragment eller utrop, men det är så att säga på en annan nivå, där språket behärskas till fullo, och de båda språken samverkar parallellt. Jag skulle dock tro att den sortens kodväxling förkommer mer inom ramen för rapptexter än i verkliga livet, men jag kan ha fel. Det är ju inte precis så att jag lever i orten.

Nu till listan. Ordnat efter förekomst (vanligaste orden först) har jag observerat:

Turkisk stavning	Betydelse	Exempel	Kommentar
para	pengar	jaga para	Möjligen kan utbredningen förklaras av att ordet även används i serbokroatiska och albanska, framförallt informellt. Intressant är också det fasta uttrycket para finns, som däremot verkar vara en direktöversättning av den väldigt turkiska strukturen para var.
ayna	polis	ayna stoppar min billa	Kommer egentligen från aynasız (utan spegel). Inte säker på att kortformen ayna (som då bara betyder spegel) används på turkiska.
kız	tjej	haffa guzz	Inlånet måste ha kommit muntligen, och den turkiska vokalen ı har då blivit svenskt kort u, som den faktiskt ligger uttalsmässigt närmast.
çok	mycket	verkar çok dum	Svårt att stava på svenska, i och med att det svenska tje-ljudet allofont kan uttalas som en affrikata, så stavningen tjock räcker inte för att markera att affrikatan i det här fallet är obligatorisk. Intressant avvikelse från det svenska konsonantsystemet alltså.
araba	bil	i din araba	Används även på arabiska och persiska, men bara i betydelsen vagn.
benim	jag	benim har ringt till sin backup	På turkiska är benim genitiv av ben, men på svenska används det i alla lägen, även i nominativ och ackusativ.
bak	titta, kolla in	men nu dom bakk	Betydelsen verkar vara att se på någon med respekt eller avundsjuka. På turkiska betyder bakmak bara att titta, i den mest grundläggande betydelsen. Formen bak är imperativ i singular. Stavas ofta bakk på svenska, antagligen för att särskilja det från bak och back.
git	sticka, dra	gittar från planeten	Det turkiska ordet gitmek är det grundläggande verbet motsvarande to go. Intressant i det här exemplet är att verbet böjts, till skillnad från användningen av bak, som inte verkar böjas som en svenskt verb.
gitti	borta	jag är helt gitti	Den turkiska imperfektformen av verbet gitmek används här som en översättning av det engelska gone, i betydelsen borta. Lexikalisk akrobatik!
bebek	barn, liten	grabben sjutton, en bebek	Används ofta för att prata om "när jag var liten", men betydelsen på turkiska är verkligen spädbarn.
deli	galen	hon gör mig delli	Mestadels i positiv betydelse, till skillnad från på turkiska.
anne	mamma	svär på anne	Ett ovanligt fall av ett urturkiskt ord med brott mot vokalharmonin. I delar av Turkiet används även den vokalharmoniska formen anna.

Utöver dessa kan nämnas gränsfallen tamam (okej) och yani (så, alltså), som likaväl kan vara från arabiska som via turkiska.

Instabilt obetonat O

Som jag nämnde i mitt föregående inlägg använder svensk stavning bokstaven O för både o-ljud och å-ljud.

I synnerhet används bokstaven O för å-ljud när det handlar om lånord, sannolikt för att å-ljuden motsvarar det latinska uttalet av bokstaven O.

Exempel på detta är:

doktor

atom

kontroll

symbol

Denna hypotes faller dock rätt snabbt, särskilt när det kommer ett obetonat O, som då nästan konsekvent uttalas med o-ljud:

hypotes

total

bravo

polis

När det gäller mitt eget uttal verkar detta stämma även för

logik

prototyp

ekologi

kolik

Lexin håller inte med, och uttalar dessa med å-ljud i sina inspelningar. Olika uttalsvarianter kan man acceptera, visst, men här händer något intressantare:

Om jag byter ut mina o-ljud mot å-ljud, så som i Lexins inspelningar, så känns det inte så konstigt. Nästan som att det inte gör så stor skillnad. Är det kanske inte så stor skillnad?

När jag går igenom ord av den här typen så blir jag plötsligt osäker på hur jag egentligen uttalar det. Detta i jämförelse med ord som tråna och trona, där jag inte känner någon som helst tvekan mellan å-ljud och o-ljud. Däremot känns o-ljuden i ekologi känns på något sätt instabila.

Är det så att svenska har vokalreducering, så att ett O går från ett å-ljud till ett o-ljud när det är obetonat? Kan det del av anledningen till att användningen av bokstaven O är så inkonsekvent?

Bokstaven O och dess uttal

Ett av de snårigaste områdena i svensk stavning tycker jag är bokstaven O. Det mesta annat känns antingen fullständigt logiskt eller åtminstone acceptabelt, men när det kommer till bokstaven O så blir det snabbt komplicerat.

Vad är det då som är så konstigt?

För det första motsvarar bokstaven inte det "latinska" uttalet, till skillnad från de flesta andra språk. Om någon som inte inte kan någon svenska ska gissa hur tro uttalas utifrån hur det stavas, så kommer personen med största sannolikhet gissa att det uttalas trå. På samma sätt skulle denna person säkerligen gissa att tro skrivs tru. Är det kanske resultatet av en vokalförskjutning? Det är hur som helst lite konstigt.

Detta hade dock varit acceptabelt om det inte var så att användingen av bokstaven O faktiskt har överlapp med bokstaven Å, vilket bara gör det hela värre. Vad jag menar med överlapp är att varje bokstav har sitt eget uttal, inklusive O, men O uttalas ofta som Å. Till exempel i orden ofta och som. Och och. Varför kan inte O hålla sig till o-uttalet, som ju är dess eget uttal? Hade det inte varit så, hade det räckt att säga att ett svenskt O uttalas som ett latinskt U, och ett svenskt Å som ett latinskt O.

Det konstigaste, slutligen, är att det finns relativt få ord med kort o i grundformen. De flesta korta o-ljud verkar förekomma i perfekt- och preteritumformer. I övriga fall när bokstaven O används för en kort vokal är denna nästan alltid kort å. Hur kommer detta sig? Det är nästan som att det korta o-ljudet inte är ett fullvärdigt fonem i svenskan. Om jag känner efter i min språkkänsla känns det lite så, faktiskt. Är detta del av anledningen till att O används för att skriva å-ljudet?

För att göra konstigheten tydlig, kan man gå igenom uttalen för ett antal minimala par för korta och långa vokaler, och försöka hålla sig till grundformerna:

hat	hatt
hut	hutt
håla	hålla
vila	villa
flyta	flytta
häl	häll
för	förr

Försöker man sedan komma på ett liknande par för O, så är det antingen med en perfekt- eller preteritumform, som exempelvis bot och bott, eller så är det korta faktiskt ett kort å-ljud, som exempelvis mosa och mossa.

Kånstigt!