Turkiskans passiv och kausativ

Jag har lite svårt att hålla isär passiva och kausativa verbformer på turkiska. Båda får mitt huvud att snurra. Eller snurras mitt huvud, kanske?

Det ena problemet är rent logiskt, vilket som betyder vad. Det andra är mer morfologiskt, vilka ändelser man använder för de två. Så jag tänkte bena ut det lite här.


Till att börja med passiv, som är enklast, både morfologiskt och betydelsemässigt. Det motsvaras rätt väl av svenskans s-form.

att göra — yapmak
att göras — yapılmak

att hitta — bulmak
att hittas, att befinna sig — bulunmak

att stänga — kapamak
att stängas — kapanmak

Som exemplen ovan visar används två olika suffix, antingen -Il eller -(I)n. Efter konsonant används -Il, förrutom efter -l, kanske för att undvika upprepning. Efter vokal eller efter -l används istället -(I)n.

Utöver det finns det en oregelbunden form:

att förstå — anlamak
att förstås — anlaşılmak

Svenskans s-form har dock andra användningar, som på turkiska inte motsvaras av passivformen.

att se — görmek
att ses (att bli sedd) — görülmek
att ses (att träffas) — görüşmek

Ändelsen -(I)ş används för reciproka verb, det vill säga, när man gör något tillsammans eller med varandra. Så egentligen skulle man kunna säga att anlamak helt enkelt kräver reciprok form när det görs passivt, snarare än att det är morfologiskt oregelbundet.

Det finns även en reflexiv ändelse -(I)n, med denna enda form i alla lägen, som därför kan misstas för passivändelsen i många fall. Denna reflexivändelse motsvarar snarare franskans eller spanskans se-konstruktioner än svenskans s-form:

yıkamak — laver — att tvätta
yıkanmak — se laver — att tvätta sig

Så yıkanmak kan antingen betyda att man tvättar sig, eller att man tvättas av någon annan. Att säga att man tvättas av sig själv vore konstig svenska, men mer eller mindre förståeligt, så steget är kanske inte så långt från s-formen när allt kommer omkring.

Den passiva ändelsen är i egenskap av verbböjningsändelse produktiv, vilket innebär att alla transitiva verb kan göras passiva. Fast är det en böjningsform eller en avledningsform? Det spelar inte så stor roll.


När det gäller kausativ är det däremot lite svårare att avgöra om det är böjning eller avledning. När man säger att turkiska har väldigt få oregelbundenheter räknar man nog inte den här sortens verbavledningar. Men innan jag går in på böjningsformerna, vad innebär kausativ?

Kausativ är när man får någon att göra något, eller får något att hända.

att dö — ölmek
att få någon att dö, att döda — öldürmek

att veta — bilmek
att få någon att veta, att informera — bildirmek

Grundändelsen är -dIr, men efter -r eller vokal är används istället -t:

att förstå — anlamak
att få någon att förstå, att förklara — anlatmak

Subjektet är alltså den som får någon att förstå, till skillnad från ett passivt verb, där subjektet är det som förstås.

Det som gör det här lite snårigare är att ibland är det avledda verbet ett eget verb, som så att säga glidit bort betydelsemässigt. Tydliga exempel på detta är kalmak/kaldırmak och uymak/uydurmak, men även andra verb är lite i gråzonen mellan egna verb och produktiva avledningar.

Märk att om man gör ett verb dubbelt kausativt (att få någon att få någon annan att göra något) blir det aldrig samma ändelse två gånger i rad, utan antingen -dIr-t eller -t-tIr, på grund av r:et:

att få någon att förklara — anlattırmak

Här verkar det dock vara svårt att hålla reda på vem som gör vad, och betydelseskillnaden mellan kausativ och dubbelt kausativ verkar inte alltid riktigt upprätthållas.

Sedan var det det här med oregelbundenheterna. Precis som med de oregelbundna aoristformerna så handlar det om verb med enstaviga rötter. Dessa tar tre olika ändelser: -Ir, -Ar eller -It:

• Enstaviga rötter på framför allt -ş och -ç, men även ett antal andra konsonanter, tar -Ir:
  
  artmak — artırmak
  batmak — batırmak
  bitmek — bitirmek
  doğmak — doğurmak
  doymak — doyurmak
  düşmek — düşürmek
  geçmek — geçirmek
  göçmek — göçürmek
  içmek — içirmek
  kaçmak — kaçırmak
  pişmek — pişirmek
  şaşmak — şaşırmak
  taşmak — taşırmak
  uçmak — uçurmak
  
  
• Ett färre antal tar istället -Ar:
  
  çıkmak — çıkarmak
  gitmek — gitermek
  kopmak — koparmak
  onmak — onarmak
  
  
• Vissa rötter på -k tar -It:
  
  akmak — akıtmak
  sarkmak — sarkıtmak
  ürkmek — ürkütmek
  
  
• Slutligen kan görmek sägas ta -Ar, men med en rotförändring:
  
  görmek — göstermek
  
  

Självklart går det sedan även att kombinera passiv och kausativ, så att någon fås att göra någonting, till exempel:

kırmak — att gå sönder
kırdırmak — att ha sönder
kırdırılmak — att has sönder

Just det ja, från den underbara meningen på bilden:

öldürüldüğüm gün — dagen då jag dödades

Några minnesregler för katakana

Då och då ger jag mig på att öva på katakana och hiragana. Det är jag nog inte ensam om, och i princip ska det ju inte vara så svårt. Jag är medveten om att det bästa sättet att lära sig läsa ett nytt skriftsystem är att läsa ord man kan, om och om igen, tills det sitter i ryggmärgen. Det förutsätter förstås att man redan kan orden i språket, och det har man sällan tålamod till som vuxen. Man vill kunna läsa från början.

Så även om det bästa sättet inte är att aktivt analysera tecknen, för det har man egentligen inte tid med om man vill kunna läsa flytande, kan det trots allt vara bra att ha medvetna minnesregler, särskilt för tecken som är väldigt lika. Jag tänker då framför allt på ツ och シ, ソ och ン, samt ム och マ. Dessa sitter verkligen inte i ryggmärgen.

Nyligen gick jag igenom Remembering the Kana (av James W. Heisig, med flera), och kom med dess hjälp på minnesregler för dessa teckenpar, baserat på likheter med motsvarigheterna i hiragana, framförallt när det gäller ordningen och riktningarna på strecken. Jag tänkte jag skulle dela med mig av dem här.

Så låt oss börja med de två katakana-tecknen ツ (tsu) och シ (shi):

Deras motsvarigheter i hiragana är つ respektive し, vilka onekligen är lättare att hålla isär. Skrapar man lite på ytan så visar det sig dock att likheten mellan ツ och シ är, ja, ytlig.

Både ツ och つ är förenklingar av ett och samma tecken 川. Skrivordningen för strecken i detta tecken är föga förvånande från vänster till höger, uppifrån och ner. Det som är anmärkningsvärt är att detta även gäller för ツ och つ:

Med detta i åtanke gäller det bara att komma ihåg att つ uttalas tsu, och att つ är ett sätt att skriva ツ i ett enda svep.

På samma sätt är シ och し förenklingar av ett och samma tecken 之, vilket med lite god vilja syns i skrivordningen även där:

Och på samma sätt kan man tänka sig し som ett シ skrivet i ett enda svep. Kommer man bara i håg att し uttalas shi så får man uttalet av シ på köpet.


Nu till ソ (so) och ン (n), vars hiragana är そ respektive ん:

Till utseendet ser ソ och ン ut som ツ och シ, fast med ett kort streck i vänstra hörnet istället för två. Denna visuella likhet är dock ett villospår, åtminstone när det gäller tecknens ursprung och funktion, utan kommer sannolikt mer från en strävan efter typografisk enhetlighet. Däremot kan man på samma sätt använda streckens ordning som minnesregel för att komma ihåg vilken som är vilken.

Både ソ och ツ har rakare korta streck i vänstra hörnet, och det undre strecket går uppifrån och ner, till skillnad från ン och シ, där det undre strecket går nerifrån och upp. Men hur kan då man koppla ソ till そ och ン till ん?

Ursprunget till både ソ och そ är tecknet 曽. Antalet streck är kraftigt reducerat, så riktigt så enkelt som var fallet med ツ och つ är det inte, men man ser ändå att そ består av en övre del och en undre del staplade på varandra, på samma sätt som i 曽. Katakana-tecknet ソ är sedan egentligen bara den övre delen av そ, där den första översta linjen inte bundits samman med det nedåtgående svepet. Det första lilla strecket är då möjligtvis ursprungligen ett av det två strecken överst på 曽. Om man placerar de tre tecknen på varandra syns detta kanske tydligast:

Streckens skrivordning faller sig på så sätt naturligt. Nu gäller det bara att komma ihåg att そ uttalas so.

När det gäller ン och ん, som egentligen inte har något gemensamt ursprung, är det enklast att bara titta på streckens skrivordning och riktning, och återigen tänka sig hiragana-tecknet som katakana-tecknet skrivet i ett svep (även om detta egentligen inte är sant):

Här underlättar det dessutom att ん liknar ett kursivt n för att komma ihåg uttalet.


Det här får räcka för tillfället. I nästa inlägg fortsätter jag med ム och マ.