Turkiskans passiv och kausativ

Jag har lite svårt att hålla isär passiva och kausativa verbformer på turkiska. Båda får mitt huvud att snurra. Eller snurras mitt huvud, kanske?

Det ena problemet är rent logiskt, vilket som betyder vad. Det andra är mer morfologiskt, vilka ändelser man använder för de två. Så jag tänkte bena ut det lite här.


Till att börja med passiv, som är enklast, både morfologiskt och betydelsemässigt. Det motsvaras rätt väl av svenskans s-form.

att göra — yapmak
att göras — yapılmak

att hitta — bulmak
att hittas, att befinna sig — bulunmak

att stänga — kapamak
att stängas — kapanmak

Som exemplen ovan visar används två olika suffix, antingen -Il eller -(I)n. Efter konsonant används -Il, förrutom efter -l, kanske för att undvika upprepning. Efter vokal eller efter -l används istället -(I)n.

Utöver det finns det en oregelbunden form:

att förstå — anlamak
att förstås — anlaşılmak

Svenskans s-form har dock andra användningar, som på turkiska inte motsvaras av passivformen.

att se — görmek
att ses (att bli sedd) — görülmek
att ses (att träffas) — görüşmek

Ändelsen -(I)ş används för reciproka verb, det vill säga, när man gör något tillsammans eller med varandra. Så egentligen skulle man kunna säga att anlamak helt enkelt kräver reciprok form när det görs passivt, snarare än att det är morfologiskt oregelbundet.

Det finns även en reflexiv ändelse -(I)n, med denna enda form i alla lägen, som därför kan misstas för passivändelsen i många fall. Denna reflexivändelse motsvarar snarare franskans eller spanskans se-konstruktioner än svenskans s-form:

yıkamak — laver — att tvätta
yıkanmak — se laver — att tvätta sig

Så yıkanmak kan antingen betyda att man tvättar sig, eller att man tvättas av någon annan. Att säga att man tvättas av sig själv vore konstig svenska, men mer eller mindre förståeligt, så steget är kanske inte så långt från s-formen när allt kommer omkring.

Den passiva ändelsen är i egenskap av verbböjningsändelse produktiv, vilket innebär att alla transitiva verb kan göras passiva. Fast är det en böjningsform eller en avledningsform? Det spelar inte så stor roll.


När det gäller kausativ är det däremot lite svårare att avgöra om det är böjning eller avledning. När man säger att turkiska har väldigt få oregelbundenheter räknar man nog inte den här sortens verbavledningar. Men innan jag går in på böjningsformerna, vad innebär kausativ?

Kausativ är när man får någon att göra något, eller får något att hända.

att dö — ölmek
att få någon att dö, att döda — öldürmek

att veta — bilmek
att få någon att veta, att informera — bildirmek

Grundändelsen är -dIr, men efter -r eller vokal är används istället -t:

att förstå — anlamak
att få någon att förstå, att förklara — anlatmak

Subjektet är alltså den som får någon att förstå, till skillnad från ett passivt verb, där subjektet är det som förstås.

Det som gör det här lite snårigare är att ibland är det avledda verbet ett eget verb, som så att säga glidit bort betydelsemässigt. Tydliga exempel på detta är kalmak/kaldırmak och uymak/uydurmak, men även andra verb är lite i gråzonen mellan egna verb och produktiva avledningar.

Märk att om man gör ett verb dubbelt kausativt (att få någon att få någon annan att göra något) blir det aldrig samma ändelse två gånger i rad, utan antingen -dIr-t eller -t-tIr, på grund av r:et:

att få någon att förklara — anlattırmak

Här verkar det dock vara svårt att hålla reda på vem som gör vad, och betydelseskillnaden mellan kausativ och dubbelt kausativ verkar inte alltid riktigt upprätthållas.

Sedan var det det här med oregelbundenheterna. Precis som med de oregelbundna aoristformerna så handlar det om verb med enstaviga rötter. Dessa tar tre olika ändelser: -Ir, -Ar eller -It:

• Enstaviga rötter på framför allt -ş och -ç, men även ett antal andra konsonanter, tar -Ir:
  
  artmak — artırmak
  batmak — batırmak
  bitmek — bitirmek
  doğmak — doğurmak
  doymak — doyurmak
  düşmek — düşürmek
  geçmek — geçirmek
  göçmek — göçürmek
  içmek — içirmek
  kaçmak — kaçırmak
  pişmek — pişirmek
  şaşmak — şaşırmak
  taşmak — taşırmak
  uçmak — uçurmak
  
  
• Ett färre antal tar istället -Ar:
  
  çıkmak — çıkarmak
  gitmek — gitermek
  kopmak — koparmak
  onmak — onarmak
  
  
• Vissa rötter på -k tar -It:
  
  akmak — akıtmak
  sarkmak — sarkıtmak
  ürkmek — ürkütmek
  
  
• Slutligen kan görmek sägas ta -Ar, men med en rotförändring:
  
  görmek — göstermek
  
  

Självklart går det sedan även att kombinera passiv och kausativ, så att någon fås att göra någonting, till exempel:

kırmak — att gå sönder
kırdırmak — att ha sönder
kırdırılmak — att has sönder

Just det ja, från den underbara meningen på bilden:

öldürüldüğüm gün — dagen då jag dödades

Några minnesregler för katakana

Då och då ger jag mig på att öva på katakana och hiragana. Det är jag nog inte ensam om, och i princip ska det ju inte vara så svårt. Jag är medveten om att det bästa sättet att lära sig läsa ett nytt skriftsystem är att läsa ord man kan, om och om igen, tills det sitter i ryggmärgen. Det förutsätter förstås att man redan kan orden i språket, och det har man sällan tålamod till som vuxen. Man vill kunna läsa från början.

Så även om det bästa sättet inte är att aktivt analysera tecknen, för det har man egentligen inte tid med om man vill kunna läsa flytande, kan det trots allt vara bra att ha medvetna minnesregler, särskilt för tecken som är väldigt lika. Jag tänker då framför allt på ツ och シ, ソ och ン, samt ム och マ. Dessa sitter verkligen inte i ryggmärgen.

Nyligen gick jag igenom Remembering the Kana (av James W. Heisig, med flera), och kom med dess hjälp på minnesregler för dessa teckenpar, baserat på likheter med motsvarigheterna i hiragana, framförallt när det gäller ordningen och riktningarna på strecken. Jag tänkte jag skulle dela med mig av dem här.

Så låt oss börja med de två katakana-tecknen ツ (tsu) och シ (shi):

Deras motsvarigheter i hiragana är つ respektive し, vilka onekligen är lättare att hålla isär. Skrapar man lite på ytan så visar det sig dock att likheten mellan ツ och シ är, ja, ytlig.

Både ツ och つ är förenklingar av ett och samma tecken 川. Skrivordningen för strecken i detta tecken är föga förvånande från vänster till höger, uppifrån och ner. Det som är anmärkningsvärt är att detta även gäller för ツ och つ:

Med detta i åtanke gäller det bara att komma ihåg att つ uttalas tsu, och att つ är ett sätt att skriva ツ i ett enda svep.

På samma sätt är シ och し förenklingar av ett och samma tecken 之, vilket med lite god vilja syns i skrivordningen även där:

Och på samma sätt kan man tänka sig し som ett シ skrivet i ett enda svep. Kommer man bara i håg att し uttalas shi så får man uttalet av シ på köpet.


Nu till ソ (so) och ン (n), vars hiragana är そ respektive ん:

Till utseendet ser ソ och ン ut som ツ och シ, fast med ett kort streck i vänstra hörnet istället för två. Denna visuella likhet är dock ett villospår, åtminstone när det gäller tecknens ursprung och funktion, utan kommer sannolikt mer från en strävan efter typografisk enhetlighet. Däremot kan man på samma sätt använda streckens ordning som minnesregel för att komma ihåg vilken som är vilken.

Både ソ och ツ har rakare korta streck i vänstra hörnet, och det undre strecket går uppifrån och ner, till skillnad från ン och シ, där det undre strecket går nerifrån och upp. Men hur kan då man koppla ソ till そ och ン till ん?

Ursprunget till både ソ och そ är tecknet 曽. Antalet streck är kraftigt reducerat, så riktigt så enkelt som var fallet med ツ och つ är det inte, men man ser ändå att そ består av en övre del och en undre del staplade på varandra, på samma sätt som i 曽. Katakana-tecknet ソ är sedan egentligen bara den övre delen av そ, där den första översta linjen inte bundits samman med det nedåtgående svepet. Det första lilla strecket är då möjligtvis ursprungligen ett av det två strecken överst på 曽. Om man placerar de tre tecknen på varandra syns detta kanske tydligast:

Streckens skrivordning faller sig på så sätt naturligt. Nu gäller det bara att komma ihåg att そ uttalas so.

När det gäller ン och ん, som egentligen inte har något gemensamt ursprung, är det enklast att bara titta på streckens skrivordning och riktning, och återigen tänka sig hiragana-tecknet som katakana-tecknet skrivet i ett svep (även om detta egentligen inte är sant):

Här underlättar det dessutom att ん liknar ett kursivt n för att komma ihåg uttalet.


Det här får räcka för tillfället. I nästa inlägg fortsätter jag med ム och マ.

De tretton verben, illustrerat

Turkiska är i allmänhet ett väldigt regelbundet språk. Ett av de få tillfällena då man måste lära sig en lista med oregelbundenheter utantill är när man vill böja ett verb i positiv aorist.

Det finns nämligen tretton verb med enstavig rot som tar -Ir (-ir, -ür, -ır, -ur, enligt vokalharmonin) snarare än -Ar (-ar, -er) i denna form:

almak	→	alır	att ta
bilmek	→	bilir	att veta
bulmak	→	bulur	att hitta
durmak	→	durur	att stanna
gelmek	→	gelir	att komma
görmek	→	görür	att se
kalmak	→	kalır	att stanna kvar
olmak	→	olur	att bli
ölmek	→	ölür	att dö
sanmak	→	sanır	att anta
vermek	→	verir	att ge
varmak	→	varır	att anlända
vurmak	→	vurur	att slå

Övriga verb med enstavig rot tar alltså -Ar istället, till exempel:

yapmak	→	yapar	att göra
gitmek	→	gider	att komma
duymak	→	duyar	att känna
koşmak	→	koşar	att springa

Verb med flerstavig rot tar -Ir, så man skulle kunna säga att de tretton verben istället uppför sig som om de hade en flerstavig rot.

Jag hade inte riktigt tänkt på det tidigare, men de tretton verben har vissa gemensamma egenskaper. Alla rötterna slutar på enbart tre konsonanter, -r, -l och -n, men även antalet inledande konsonanter är relativt begränsat.

Detta borde göra dem lättare att komma ihåg, tänkte jag, och med det följde tanken att jag skulle kunna göra en schematisk representation av det, med övergångar från första konsonanten till rotvokalen, och från rotvokalen till slutkonsonanten.

Så här blev resultatet:

Så mycket lättare att komma ihåg! Eller intressant att titta på, åtminstone. Och trevligt att ha en anledning att fräscha upp ens kunskaper i Graphviz.

Borg och gård

På svenska är en borg bara en borg, och inget annat. Fast så klart, med ortsnamn som Göteborg och Trelleborg får det medges att det känns som att det också betecknar en stad. Och en borgare är ursprungligen någon som bor i en stad, till skillnad från bönderna på landsbygden. Så skulle jag tro att man som svensktalande resonerar. Och så är det.

Även om grundordet borg, både i betydelsen borg och befäst stad funnits med sedan fornsvenskan, så kommer avledningarna så som borgare, medborgare, borgerlig och borgmästare från tyskan. På tyska råder för övrigt samma situation, där Burg ensamt huvudsakligen är en befästning, medan avledningarna har mer med städer att göra.

På franska har framförallt stadsmeningen lånats in, med ordet bourg. Därifrån har även engelskan fått sitt bourgeois, som uppenbarligen är franska. Fast då egentligen tyska. Men det var inte dit jag ville komma.

Bilden ovan är på Bratislava slott, eller Bratislavský hrad på slovakiska. Det tog mig ett tag att inse detta, men h-ljudet på tjeckoslovakiska (om man nu får kalla det så) motsvaras av ett g-ljud i de andra slaviska språken. Detta innebär att hrad motsvaras av grad, vilket i dessa språk (till skillnad från slovakiska) ofta betyder stad, och känns igen i ortsnamn som Belgrad, Volgograd, och Leningrad (som numera har ett Burg-namn istället). Så återigen har vi borg och stad, med varierande dragning till det ena eller till det andra beroende på språk.

Fast grad och borg är inte etymologiskt besläktade. Däremot är grad besläktat med gård, yard, garden, och hortus, alla med ursprungsbetydelsen inhägnat område.

Och då har vi ju fornsvenska ortsnamn som Miklagård, där gård mer har betydelsen stad. Så det finns paralleller även där.

Kanske är det en logisk beydelseutvidgning, med inhägnader och befästningar som blir till städer, eller så kanske det kom som översättningslån. I vilket fall som helst tycker jag att likheterna är intressanta.

Turkiska ord i förortssvenska

På sistone har jag har lyssnat en hel del på ny svensk rapp, i ett försök att hålla mig à jour med vad som händer språkligt i de svenska förorterna.

Språk är som bekant viktiga identitetsbärare. De ord man använder visar grupptillhörighet, och därför är det självklart viktigt för förortsungdomar att ligga steget före svennarna genom att ständigt låna in nya ord från framförallt invandrarspråk. Det är inget förvånande.

Det jag förvånades över var däremot hur mycket turkiska ord som används i texterna. Förvånande, för jag har inte fått uppfattningen att turkiska är speciellt utbrett bland svenska invandrare. Varför denna turkiska dominans över andra invandrarspråk? Och hur länge har det här hållt på?

Låt mig förtydliga. Det är alltså inte fråga om att turkar rappar på en blandning av turkiska och svenska, utan att ett antal turkiska ord blivit del av förortssvenskan och används av alla, oavsett ursprung. Det är dessutom tydligt att användarna inte kan någon turkiska bortom dessa etablerade ord, vilket gör det hela ännu mer intressant. Orden byter lätt ordklass och syntaktiska roller, på ett sätt som jag har svårt att tro att turkisktalande skulle tillåta.

Utöver de turkiska orden så kodväxlas det med engelska i nästan alla låtar, i antingen meningsfragment eller utrop, men det är så att säga på en annan nivå, där språket behärskas till fullo, och de båda språken samverkar parallellt. Jag skulle dock tro att den sortens kodväxling förkommer mer inom ramen för rapptexter än i verkliga livet, men jag kan ha fel. Det är ju inte precis så att jag lever i orten.

Nu till listan. Ordnat efter förekomst (vanligaste orden först) har jag observerat:

Turkisk stavning	Betydelse	Exempel	Kommentar
para	pengar	jaga para	Möjligen kan utbredningen förklaras av att ordet även används i serbokroatiska och albanska, framförallt informellt. Intressant är också det fasta uttrycket para finns, som däremot verkar vara en direktöversättning av den väldigt turkiska strukturen para var.
ayna	polis	ayna stoppar min billa	Kommer egentligen från aynasız (utan spegel). Inte säker på att kortformen ayna (som då bara betyder spegel) används på turkiska.
kız	tjej	haffa guzz	Inlånet måste ha kommit muntligen, och den turkiska vokalen ı har då blivit svenskt kort u, som den faktiskt ligger uttalsmässigt närmast.
çok	mycket	verkar çok dum	Svårt att stava på svenska, i och med att det svenska tje-ljudet allofont kan uttalas som en affrikata, så stavningen tjock räcker inte för att markera att affrikatan i det här fallet är obligatorisk. Intressant avvikelse från det svenska konsonantsystemet alltså.
araba	bil	i din araba	Används även på arabiska och persiska, men bara i betydelsen vagn.
benim	jag	benim har ringt till sin backup	På turkiska är benim genitiv av ben, men på svenska används det i alla lägen, även i nominativ och ackusativ.
bak	titta, kolla in	men nu dom bakk	Betydelsen verkar vara att se på någon med respekt eller avundsjuka. På turkiska betyder bakmak bara att titta, i den mest grundläggande betydelsen. Formen bak är imperativ i singular. Stavas ofta bakk på svenska, antagligen för att särskilja det från bak och back.
git	sticka, dra	gittar från planeten	Det turkiska ordet gitmek är det grundläggande verbet motsvarande to go. Intressant i det här exemplet är att verbet böjts, till skillnad från användningen av bak, som inte verkar böjas som en svenskt verb.
gitti	borta	jag är helt gitti	Den turkiska imperfektformen av verbet gitmek används här som en översättning av det engelska gone, i betydelsen borta. Lexikalisk akrobatik!
bebek	barn, liten	grabben sjutton, en bebek	Används ofta för att prata om "när jag var liten", men betydelsen på turkiska är verkligen spädbarn.
deli	galen	hon gör mig delli	Mestadels i positiv betydelse, till skillnad från på turkiska.
anne	mamma	svär på anne	Ett ovanligt fall av ett urturkiskt ord med brott mot vokalharmonin. I delar av Turkiet används även den vokalharmoniska formen anna.

Utöver dessa kan nämnas gränsfallen tamam (okej) och yani (så, alltså), som likaväl kan vara från arabiska som via turkiska.

Instabilt obetonat O

Som jag nämnde i mitt föregående inlägg använder svensk stavning bokstaven O för både o-ljud och å-ljud.

I synnerhet används bokstaven O för å-ljud när det handlar om lånord, sannolikt för att å-ljuden motsvarar det latinska uttalet av bokstaven O.

Exempel på detta är:

doktor

atom

kontroll

symbol

Denna hypotes faller dock rätt snabbt, särskilt när det kommer ett obetonat O, som då nästan konsekvent uttalas med o-ljud:

hypotes

total

bravo

polis

När det gäller mitt eget uttal verkar detta stämma även för

logik

prototyp

ekologi

kolik

Lexin håller inte med, och uttalar dessa med å-ljud i sina inspelningar. Olika uttalsvarianter kan man acceptera, visst, men här händer något intressantare:

Om jag byter ut mina o-ljud mot å-ljud, så som i Lexins inspelningar, så känns det inte så konstigt. Nästan som att det inte gör så stor skillnad. Är det kanske inte så stor skillnad?

När jag går igenom ord av den här typen så blir jag plötsligt osäker på hur jag egentligen uttalar det. Detta i jämförelse med ord som tråna och trona, där jag inte känner någon som helst tvekan mellan å-ljud och o-ljud. Däremot känns o-ljuden i ekologi känns på något sätt instabila.

Är det så att svenska har vokalreducering, så att ett O går från ett å-ljud till ett o-ljud när det är obetonat? Kan det del av anledningen till att användningen av bokstaven O är så inkonsekvent?

Bokstaven O och dess uttal

Ett av de snårigaste områdena i svensk stavning tycker jag är bokstaven O. Det mesta annat känns antingen fullständigt logiskt eller åtminstone acceptabelt, men när det kommer till bokstaven O så blir det snabbt komplicerat.

Vad är det då som är så konstigt?

För det första motsvarar bokstaven inte det "latinska" uttalet, till skillnad från de flesta andra språk. Om någon som inte inte kan någon svenska ska gissa hur tro uttalas utifrån hur det stavas, så kommer personen med största sannolikhet gissa att det uttalas trå. På samma sätt skulle denna person säkerligen gissa att tro skrivs tru. Är det kanske resultatet av en vokalförskjutning? Det är hur som helst lite konstigt.

Detta hade dock varit acceptabelt om det inte var så att användingen av bokstaven O faktiskt har överlapp med bokstaven Å, vilket bara gör det hela värre. Vad jag menar med överlapp är att varje bokstav har sitt eget uttal, inklusive O, men O uttalas ofta som Å. Till exempel i orden ofta och som. Och och. Varför kan inte O hålla sig till o-uttalet, som ju är dess eget uttal? Hade det inte varit så, hade det räckt att säga att ett svenskt O uttalas som ett latinskt U, och ett svenskt Å som ett latinskt O.

Det konstigaste, slutligen, är att det finns relativt få ord med kort o i grundformen. De flesta korta o-ljud verkar förekomma i perfekt- och preteritumformer. I övriga fall när bokstaven O används för en kort vokal är denna nästan alltid kort å. Hur kommer detta sig? Det är nästan som att det korta o-ljudet inte är ett fullvärdigt fonem i svenskan. Om jag känner efter i min språkkänsla känns det lite så, faktiskt. Är detta del av anledningen till att O används för att skriva å-ljudet?

För att göra konstigheten tydlig, kan man gå igenom uttalen för ett antal minimala par för korta och långa vokaler, och försöka hålla sig till grundformerna:

hat	hatt
hut	hutt
håla	hålla
vila	villa
flyta	flytta
häl	häll
för	förr

Försöker man sedan komma på ett liknande par för O, så är det antingen med en perfekt- eller preteritumform, som exempelvis bot och bott, eller så är det korta faktiskt ett kort å-ljud, som exempelvis mosa och mossa.

Kånstigt!